Imorgon ska det bilas ner till Åbo. Jag har saknat allt utom ÅAB.
Det känns som miljoner år sen jag träffat mina Åbo-vänner, sovit i min nya säng, gått på yoga. Snart är jag tillbaks i gängorna igen.
Det ser för övrigt ut som om jag får den tvivelaktiga äran att flytta
ännu en gång här i Vasa. Mitt kontrakt på lägenheten går ut vid årsskiftet och jag har fått åtminstone ett muntligt löfte om fortsatt jobb in på vårkanten.
Mao kan jag forma mig framtidsplaner för några månader till, det känns prima. Jag är ändå ganska förvånad över hur god vän jag har blivit med den ovisshet som präglat livet på sistone. Man ska aldrig tro man vet allt om sig själv.
En vit jul lär det åtminstone bli i år, det behöver man inte tvivla på längre. Trots att vi befinner oss mitt i den mörkaste vintern så är det ändå trevligare att titta ut genom
fönstret nu än vad det var när man möttes av det deprimerande novemberrusket. Snart byter jag även ut vyn över kyrkoesplanaden mot en förhoppningsvis trevlig utsikt över skolhusgatan (om jag spränger ner ett eller två grannhus borde jag rimligtvis kunna se havet...). Då behöver man inte heller vänta särskilt länge förrän vinterlandskapet byts ut mot ett slaskinferno och sen är det bara att börja vänta på midsommaren. Åren går bara snabbare ju äldre man blir. Dags att trycka på bromsen..?
