Dagens lärdom. (obs! nördvarning)

Mitt graduämne har aldrig varit särskilt sprittande, men med tiden har det blivit ett riktigt sömnpiller. Efter att jag rott i hamn det här lilla projektet kommer jag aldrig mer att befatta mig med kommundata, tro mig.

Dock kan man ju passa på att dra några lärdomar för privat bruk när man ändå håller på och finkammar egenskaperna hos Fastlandets kommuner. Efter noggranna jämförelser (ni skulle bara veta!) har jag konstaterat att Rautavaara är den kommun jag allra minst vill bosätta mig i.

Orsaker:
Rautavaara är en glesbefolkad kommun i Norra Savolax med en befolkningstäthet på 1,89 personer per kvadratkilometer. Den genomsnittliga beskattningsbara inkomsten var 7402 euro per invånare år 2004, vilken hör till de lägsta i landet. Den procentuella andelen av invånarna med högre utbildning är 8,1 procent, vilket är lägst i landet. Det största politiska partiet, Centern, besitter 38,1 procent av fullmäktigemandaten. Andelen svenskspråkiga, alltså personer som talar mitt modersmål, är 0,1 procent.

På Iltasanomats lista över de olyckligaste kommunerna i Finland placerar sig Rautavaara på 86:e plats (vilket inte är smickrande, men inte heller alldeles katastrofalt).
________

Ok, i.o.m. att jag tillkännagivit denna information har jag också avslöjat vilka egenskaper jag sätter störst värde på när det gäller att bedöma en potentiell framtida bostadsort. Det är alltså mycket pengar, hög utbildningsnivå, urbanisering, ett svagt eller icke-existerande Centerparti samt många hurri-vänner jag eftersträvar. Hmmm...vi ses i Grankulla sen!

Dagens reklam.

Nu pratar Malou om filmen The King's Speech (jag är givetvis fullt koncentrerad på gradun trots att jag hänger med i vad som sker på TV...). Den inbjudna filmexperten fullkomligt vältrar sig positiva omdömen och jag kan inte annat än hålla med, eftersom jag var och tittade på rullen i lördags.

Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att den här filmen blev en succé i min värld, eftersom den innehåller de flesta av de element jag uppskattar på vita duken. Den är alltså sådär lagom tragisk, baserad på verkligheten, innehåller ironisk humor och avslutas med ett storslaget big speech. Ja just det, nån dör också - det är viktigt.

stulen bild, som vanligt

Nu när jag avslöjat det mesta behöver ni ju inte gå och se filmen, men gör det i alla fall - för säkerhets skull.

Kreativiteten flödar...

Jag brukar låta Sveriges TV4 utgöra ett inspirerande bakgrundssorl till mitt graduskrivande. Ur Nyhetsmorgon och Efter Tio kan man dessutom lyckas snappa upp lite information (sällan relevant för avhandlingen, men i alla fall...).
Idag har Malous gäster lärt oss att man ska passa sig för hurdana uppgifter man lägger ut på Facebook; "...de kan nämligen läcka ut till den breda allmänheten".
Jag är givetvis chockad över detta avslöjande, det är nästan Dr Phil-klass på det.
När Emmerdale börjar är det dock dags att avbryta bakgrundssorlet och låta tystnaden göra sitt. Nån måtta får det ändå vara.

Brist på utrymme.

Det hjälpte inte att friskförklara sig och återvända till jobbet. Jag är fortfarande trött på min läbbiga lägenhet. Jag längtar efter en stor, rymlig bostad - eller åtminstone nånstans där man slapp känna att man lever i en tändsticksask. Jag drömmer bl.a. om lyxen med ett separat sovrum. Attan, kan ingen vänlig själ ta mig och mina tillhörigheter under armen och placera mig i en stilig men förmånlig tvåa? (Ett franskt slott duger också...)

Bild stulen härifrån.

En sån här tändsticksask tar förresten upp en stor del av min nuvarande bostadsyta. Jag fick den i gåva av min fantastiska vän E. Hon känner till hur mycket jag uppskattar Ernst...

Redo för nåt annat.

Jag har sett alldeles för mycket av lägenhetens fyra väggar på sistone. Det är inte så jättespännande här hemma hos mig kan man konstatera. Idag gick en grupp dagisbarn förbi utanför fönstret, det är väl det mest världsomvälvande som hänt under dan. Gradun ger mig mer huvudvärk än nånsin.
Det börjar alltså vara hög tid att ta sig ut ur denna håla. Imorgon återvänder jag till jobbet, och det ser jag faktiskt fram emot ska ni veta.

Dags att ta sig i kragen...

Nu när hälsan börjat återvända kan man ägna sig åt annat än soffpotatisaktiviteter. Det är dags att inviga Wii Fit Plus.

Hittills har T tränat med den übertrevliga kvinnliga personliga tränaren. Hon är verkligen snäll och uppmuntrande.

Själv ämnar jag komma i form med den slimmade manliga trainern. Jag befarar dock att han kommer att brutalsåga mitt nuvarande skick. (Är det förresten normalt att skämmas inför sitt TV-spel?)
Den manliga trainern kanske är en sträng och krävande typ..? Det är inte utan att man blir lite nervös inför mötet...

Dagens konsumentupplysning.

En stor kaffe vid Wayne's Coffee är en enorm kaffe. Undertecknad med sina klena armmuskler orkade knappt lyfta muggen.

Mannen på bilden fick en smärre koffeinchock under cafébesöket.

Krya på mig.

Farbror doktorn gav mig medicin och sjukledigt. Nu ska jag spendera resten av veckan under filten och vänta tills eländet ger med sig. Inte så sprittande direkt.

I stunder när man riskerar att drabbas av självömkan kan man ju fördjupa sig i värre människoöden än ens eget. Jag kan tänka mig att den här boken skildrar upplevelser som antagligen är jobbigare än en segdragen influensa:

Eller vad tror ni? Nu ska jag fortsätta umgås med mina näsdukar.

Tyck synd om mig.

Mitt liv har inte varit så mysigt på sistone. Tänk er den där gubben i reklamen som sitter och snorar på sitt kontor och hela rummet badar i näsdukar.
SÅN är min tillvaro just nu.
Och så har det varit i tre veckor, mer eller mindre.

Jag tror bestämt jag ska googla numret till doktorn nu.

Självplågaren.

Det är måhända smått ofattbart att man efter en kämpig session med gradun väljer att utsätta sig för den här mannen:
Jag börjar misstänka att jag egentligen var ämnad att bli fakir. Kanske jag borde be om ett utlåtande av Dr Phil. När allt kommer omkring - He's got thirty years of experience...

Underbara halka.

Mario Kart i all ära, men i verkligheten är det inte alltid så lätt att ta sig fram på fyra hjul...

Idag slirade jag fast mig ordentligt i uppförsbacken vid korsningen Stora Långgatan - Vasaesplanaden. Jag kom mig verkligen inte ur fläcken, och bilkön bakom mig blev längre och längre...

Behöver jag påpeka att situationen inte kändes särskilt mysig? Det är möjligt att jag uttalade en del förbannelser över gatan, bilen och min egen körförmåga.
Då jag var med i scouterna (för sisådär 15 år sen...) lärde jag mig att man ska möta svårigheter med ett gott humör; i det här fallet levde jag inte riktigt upp till den devisen.
Tack och lov kom föraren i bilen bakom till undsättning. En liten knuff i baken på Opeln, sen var jag igång igen. Puh. Och hurra för hjälpsamma medmänniskor.

Hädanefter borde jag kanske hålla mig till TV-spel.

Bekymmersfritt?

Jag har återupplevt barndomen. I helgen har jag fördjupat mig i såna aktiviteter som egentligen är ämnade för individer som ännu inte lärt sig läsa och skriva:

Ifall detta sinnestillstånd håller i sig blir det så gott som OMÖJLIGT att skriva gradu imorgon. Kanske man skulle satsa på snöbollskrig istället...

Livstecken.

Jaha, så lyckades jag överge bloggen igen. Ajabaja, så här beter sig inte ett proffs.

Dessvärre(?) har jag på sistone koncentrerat mina ansträngningar på livet utanför webben. Under julllovet har jag exempelvis träffat en hel drös med roliga typer irl:

• Aija, Alec, Alpha, Anna, Anne, Anton, Benny, Birgit, Börje, Catzen, Daniel, Darren, Emma, Fanny, Freddi, Gun, Guy, Hans, Heidi, Håkan, Ida, Ivan, Jeanette, Jenny, Jenny, Johan, Johanna, Jonas, Jose, Kakan, Karin, Lina, Maja, Maj-Britt, Malena, Marcus, Margaretha, Marina, Mikaela, Mikki, Niklas, Patricia, Peter, Philip, Saara, Sara, Simon, Sophie, Stella, Susanne, Sören, Tinja, Tom, Ulrica, Ulrika samt en liten tös som ännu var namnlös (+ alla jag glömt...)

Givetvis borde jag ha fotodokumenterat alla dessa möten och lagt upp materialet på bloggen, men tyvärr - jag är ju ingen proffsbloggare.
Under år 2011 ska jag dock försöka upprätthålla denna amatörblogg, vilket innebär att uppdateringar kommer att ske med jämna mellanrum. Så snälla ni, överge mig inte riktigt än!