Inställd resa.

Jag hade tänkt komma till Åbo i helgen, väskan var packad och allt. Men så ändrades planerna i sista stund eftersom Mr T fick ärende hitåt. Vilken tur att jag är så trög att jag inte redan hunnit införskaffa tågbiljetter...

Nu blir det alltså en helg i Vasa, och hittills har jag ingen aning om vad jag ska hitta på...

Mot Åbo.

Hösten är definitivt här. Imorgon åker jag nämligen till Åbo för att ta nya tag med gradun (läs: dricka rödvin vid Bremer).
Jag har verkligen saknat studiestaden - de lättillgängliga bibliotekshyllorna fyllda med inspirerande litteratur, den uppbyggande atmosfären i läsesalen, de akademiska samtalen på kaffepauserna (då man med fördel kan svänga sig med högtravande ord som "diskurs")...oj, oj, oj.
Bara jag landar i Åbo igen kommer jag att ro i land graduprojektet i ett nafs.

Ovanstående text innehåller ett blygsamt mått av ironi.

(Just det, det var det där om rödvin...)

Det är dags.

Ikväll börjar då spektaklet. Planen är att följa semifinal 1 från Vasa, så nu gäller det att planera hemresan från Åbo så att man hinner bänka sig framför TV:n innan tävlingen drar igång. VR har ju visat sig alltför opålitligt, så i eftermiddag satsar jag på bussen och hoppas tidtabellen håller.

Trevlig schlagerkväll till samtliga.

Livat på rälsen...

Saliga äro de saktmodiga. Jag har hört att VR inte alltid är försenade, men jag har sannerligen inte märkt det. Men man ska väl vara glad att man får sitta inne i tåget och vänta istället för att stå och huttra på perrongen. Sånt har man ju också provat på i vinter, flera gånger.

Home sweet home...

Det är alltid lika intressant att komma hem till lägenheten efter en längre tids frånvaro. Vilka överraskningar väntar? Äcklig lukt från badrummet, kvarglömd soppåse, ruttna grejer i kylskåpet, ett berg av räkningar och hotbrev m.m...
Har man riktigt otur kan nån ha gjort inbrott medan man var borta, kanske bränt upp hela bostaden eller ockuperat den och målat väggarna med grisblod...

Dylika farhågor kan jag ha innan jag sätter nyckeln i låset.

Denna gång var dock saldot ganska skralt. Det enda jag möttes av var två brev - ett från Jehovas Vittnen och ett från nån som undrade om jag hade lust att börja extraknäcka som tidningsutdelare. Jag välkomnades inte ens av nån snuskig lukt.

Blått och blää.

Jag tillbringar lite för mycket tid på tåget för att kunna unna mig färdgodis varje gång. Men gissa om det är jobbigt att vara ståndaktig när alla andra resenärer sitter och mumsar på sina godsaker! Igår kapitulerade jag och köpte en liten karkkipåse från restaurangvagnen till ett facilt pris (=ca 3 miljarder euro). Däri fanns ett oätbart godis, och listan över livsmedel som borde förbjudas kunde således utökas...

En del nyårstraditioner har tydligen kommit för att stanna...

VR höjer priserna även detta år.
Föga förvånande.
Dock rysligt irriterande för en som inte har så många andra transportmedel till sitt förfogande.

Nu är jag allt lite arg.

...Eller jag tror snarare att jag blir galen. Passade idag på att shoppa lite trevliga grejer att ha på mig på fredagens julfest. Glad i hågen gick jag sen hem och öppnade garderoben för att ta fram min relativt nya svarta klänning, som utgör själva huvudattraktionen i min outfit. Jag möttes av en tom klädhängare.

Efter att ha vänt upp-och-ner på lägenheten insåg jag att klänningen måste finnas i nån av mina garderober på annan ort. I Sandsund skulle det visa sig. Raseriutbrottet var ett faktum.

Nu står jag i valet och kvalet om jag åter ska anlita min vän matkahuolto eller om jag ska fundera ut en ny utstyrsel till festen. Eftersom jag ju inte hittade några nya skor så är det enda självskrivna mina svarta klackar från hösten.

...Fast var månne de finns då? Inte här i Vasa åtminstone.
Giv mig styrka.

Innan sovdags.

Här kommer bara en allmän uppdatering från Den Flitiga Bloggaren (eller kanske snarare Den Sorgliga Virrpannan som gör allt för att fly undan plikterna men dessvärre inte fyller sin tillvaro med nåt desto mer spännande...).
Jag är tillbaka i Vasa efter några dagar nere i södern (alltså Åbo). Har en "trevlig" tågresa bakom mig och lär knappast ha svårt att somna ikväll, vilket är tur eftersom alarmet ringer kl 06 imorgon.
Bostadsjakten framskrider inget vidare. Varken Voas eller den privata marknaden tycks ha nåt som faller mig i smaken. Jag är tydligen krantto.
Kan bara inte hjälpa att jag tycker att det borde vara fullt möjligt att hitta en lägenhet som inte är en skrubb, som inte kostar miljarder i månaden och som inte ligger hur långt ut i ingenstans som helst.

Näpp, nu kastar jag in handduken för idag, ska upp och hoppa igen om sju timmar.

Åh kära nån.

I natt drömde jag att jag blev uthängd och nerskälld på ÖT:s hemsida för att jag klättrat i träd på skolgården. Det var en synnerligen traumatisk upplevelse så därför drog jag en suck av lättnad när jag vaknade upp till verkligheten igen.

Idag ska jag fortsätta plugga som den ivrigaste flit.stud världen har skådat. Ikväll får jag äran att åter understöda VR och ta mig upp till Vasa. Det är inte fråga om nån ny maratonvistelse i plattlandet - jag återvänder nämligen till Åbo redan på fredag.

Äntligen.

Imorgon ska det bilas ner till Åbo. Jag har saknat allt utom ÅAB.
Det känns som miljoner år sen jag träffat mina Åbo-vänner, sovit i min nya säng, gått på yoga. Snart är jag tillbaks i gängorna igen.
Det ser för övrigt ut som om jag får den tvivelaktiga äran att flytta ännu en gång här i Vasa. Mitt kontrakt på lägenheten går ut vid årsskiftet och jag har fått åtminstone ett muntligt löfte om fortsatt jobb in på vårkanten.
Mao kan jag forma mig framtidsplaner för några månader till, det känns prima. Jag är ändå ganska förvånad över hur god vän jag har blivit med den ovisshet som präglat livet på sistone. Man ska aldrig tro man vet allt om sig själv.

Länge sen sist...

Det känns att man befunnit sig här på slätterna ett bra tag nu, jag saknar mitt kära Åbo.
Vistelsen i Österbotten kommer dock att fortsätta ett tag till; idag åker vi ner till Vasa och återvänder hit till hemtrakerna på torsdagkväll. Under helgen finns jag också här hemma, men efter det borde man nog börja fundera på att ta sig ner till studiestan igen. Det är ju snart lillajul...

Ett hårt liv för en som bara behöver bekymra sig om sig själv.

Mina veckorutiner börjar så småningom bli inkörda.
Jag tar mig till Åbo på fredagar efter jobbet och spenderar sedan helgen där under kravlösa former. På måndagar och tisdagar låtsas jag arbeta på min gradu och har åtminstone lite ångest över de ynkliga prestationer jag åstadkommer i studiehänseende.
På onsdagar är jag tillbaka i Vasa och lyckas trots obegriplig trötthet ta mig till jobbet i arla morgonstund tre dagar i följd. Eftersom det på fredag åter är dags att sikta mot Åbo direkt efter jobbet blir det torsdagskvällarna som ter sig något stressiga för den stackars gör-inget-förrän-i-sista-minuten-dam jag erkänner att jag är.
Det är nämligen på torsdagskvällarna man bl.a. borde tvätta, städa och packa sin lilla kappsäck.
Tyvärr tycker jag det är mycket trevligare att ligga under filten och mumsa på överbliven choklad.
Nåja, väskan lär väl bli packad så sent att det tidigare nämnda begreppet obegriplig trötthet får en ny innebörd imorgon bitti när nattsömnen reducerats till ett minimum.
Det är tufft att vara självbestämmande.