Mot Åbo.

Hösten är definitivt här. Imorgon åker jag nämligen till Åbo för att ta nya tag med gradun (läs: dricka rödvin vid Bremer).
Jag har verkligen saknat studiestaden - de lättillgängliga bibliotekshyllorna fyllda med inspirerande litteratur, den uppbyggande atmosfären i läsesalen, de akademiska samtalen på kaffepauserna (då man med fördel kan svänga sig med högtravande ord som "diskurs")...oj, oj, oj.
Bara jag landar i Åbo igen kommer jag att ro i land graduprojektet i ett nafs.

Ovanstående text innehåller ett blygsamt mått av ironi.

(Just det, det var det där om rödvin...)

Kanske jag var lite för optimistisk...

Jag nämnde ju redan att Åbo visade upp sig från en ljuvlig sida sist jag var där. Snön var borta, solen sken och man kände verkligen våren i luften. Det var faktiskt så härligt ute att det tveklöst var dags för säsongens första lösglass. Visserligen brukar jag spara premiären till första maj, men man kan aldrig utgå från att vädrets makter är med en då. Anyway, efter att ha besökt glasskiosken satte vi oss nere vid ån och njöt av tillvaron och den nyinköpta apelsin-kinuskiglassen (som för övrigt rekommenderas!).

Men säg den lycka som varar för evigt. Igår vid läggdags upptäckte jag att en igelkott bosatt sig i halsen och idag är förkylningen ett faktum. Kanske det inte var så fiffigt att sitta ute med tunna kläder när allt kommer omkring...
Kan jag hjälpa att jag är dödstrött på yllekappan. Suck.

Den omfattande förvirringens entré.

Jag måste medge att jag känner mig lite bortkommen här i Åbo efter att ha varit borta i tre månader. Det välbekanta Gado har invaderats av nittiotalister och det nya ASA-huset är en enda labyrint för en stackars gamyl som jag.

Värst av allt är det nya ämnesbiblioteket. Efter x antal års studier trodde jag mig ha fått någolunda hum om hur bibliotekens mystiska system fungerar, men nu är jag novis igen. Det var ett gissel att hitta böckerna jag letade efter bland alla avdelningar, monografier, serier, kapslar och fack.

Till sist var jag tvungen att gå och gnälla åt personalen. Det är däremot en talang jag genom åren förfinat nästintill fullkomlighet. På den fronten får gulisarna allt ta och slänga sig i väggen.

Äntligen.

Imorgon ska det bilas ner till Åbo. Jag har saknat allt utom ÅAB.
Det känns som miljoner år sen jag träffat mina Åbo-vänner, sovit i min nya säng, gått på yoga. Snart är jag tillbaks i gängorna igen.
Det ser för övrigt ut som om jag får den tvivelaktiga äran att flytta ännu en gång här i Vasa. Mitt kontrakt på lägenheten går ut vid årsskiftet och jag har fått åtminstone ett muntligt löfte om fortsatt jobb in på vårkanten.
Mao kan jag forma mig framtidsplaner för några månader till, det känns prima. Jag är ändå ganska förvånad över hur god vän jag har blivit med den ovisshet som präglat livet på sistone. Man ska aldrig tro man vet allt om sig själv.

Länge sen sist...

Det känns att man befunnit sig här på slätterna ett bra tag nu, jag saknar mitt kära Åbo.
Vistelsen i Österbotten kommer dock att fortsätta ett tag till; idag åker vi ner till Vasa och återvänder hit till hemtrakerna på torsdagkväll. Under helgen finns jag också här hemma, men efter det borde man nog börja fundera på att ta sig ner till studiestan igen. Det är ju snart lillajul...