Stjärnklart.

Funderade på att inleda julklappsshoppingen så smått. Föga förvånande slutade försöket i att jag köpte en present åt mig själv:

Men å andra sidan inbringar det vuxenpoäng att julpynta sin lägenhet. Eller..?

Kanske jag var lite för optimistisk...

Jag nämnde ju redan att Åbo visade upp sig från en ljuvlig sida sist jag var där. Snön var borta, solen sken och man kände verkligen våren i luften. Det var faktiskt så härligt ute att det tveklöst var dags för säsongens första lösglass. Visserligen brukar jag spara premiären till första maj, men man kan aldrig utgå från att vädrets makter är med en då. Anyway, efter att ha besökt glasskiosken satte vi oss nere vid ån och njöt av tillvaron och den nyinköpta apelsin-kinuskiglassen (som för övrigt rekommenderas!).

Men säg den lycka som varar för evigt. Igår vid läggdags upptäckte jag att en igelkott bosatt sig i halsen och idag är förkylningen ett faktum. Kanske det inte var så fiffigt att sitta ute med tunna kläder när allt kommer omkring...
Kan jag hjälpa att jag är dödstrött på yllekappan. Suck.

Påsklov

Jaha, då har man haft bloggpaus igen. Torkan kunde ha fortsatt, men nu har en av mina trogna läsare (den enda?) börjat antyda att det vore dags för en uppdatering. Jag tar till mig responsen och gör genast bot och bättring.

Under påsklovet har jag träffat en hel del goda vänner. Jag har nästan fått en förnimmelse av hur det är att ha ett riktigt socialt liv.
(Sociala människor har inte tid att blogga, ergo: alla bloggare är enstöringar.)

Jag har dessutom streckläst En shopaholics bekännelser och konstaterat att jag har långt kvar till fördärvet. Detta trevliga faktum firade jag med att göra några kontrollerade och förnuftsbaserade inköp idag efter jobbet...

I lördags var jag på 8-års kalas. Det var trevligt. Påsken till ära hade vi äggjakt och gissa vem som hittade sitt ägg sist av alla? Jag, förstås. Jag blev brädad av en tvååring och födelsedagsbarnet själv hävdade att mitt ägg var gömt på det synligaste stället. Jag är värdelös.

Men såvitt jag vet är äggjakt ingen OS-gren så jag kan gott och väl tänka mig att slå igenom inom nån annan sport.

Jag är fortfarande en mes.

Fast besluten om att bevisa motsatsen i ovannämnda påstående följde jag igår med min bättre hälft på Martin Scorseses "Shutter Island" på bio. Trots en del skrämmande scener klarade jag av föreställningen utan att kissa på mig av rädsla. Jag lyckades t.o.m. njuta av filmen och tycka att den var riktigt sevärd och spännande. Detta får betraktas som ett gigantiskt framsteg eftersom jag i normala fall känner blodet stelna i ådrorna varje gång jag ser en rysare eller skräckis på bio. Hemma i dvd-soffan fixar jag dock hur mycket splatter som helst (ehm...i princip, alltså).


Stolt över hur väl jag hanterat kvällens bioupplevelse gick jag och lade mig i midnattstimma. Det dröjde inte länge innan de läskigaste avsnitten från filmen började gå på repeat i min stackars hjärna, och då var det inte bara Leonardo diCaprios fula slips som gjorde sig påmind. I mitt darriga tillstånd fick jag än en gång lova mig själv att bara gå på barntillåtet. Kanske Disney har nåt sevärt på kommande...

Ååhh..!

Varför är det alltid så oöverstigligt trögt att få fram den?! Om man väl får igång den har man ju dragit över lägenheten på ett ögonblick...

Svårt beslut.

Jag har tre olästa pocketböcker i min hylla! Nu kan jag bara inte bestämma mig för vilken jag ska ta itu med. Ska jag månne kunna plöja en deckare utan att bli alldeles nipprig här i min ensamhet...
Det hörs ju nog underliga ljud på nätterna om man spetsar öronen.

Kokvrån klar.

Här har vi då resultatet av min kamp med symaskinen häromdan. Som ni ser är det inga komplicerade saker, men klåpmästare som jag är lyckades jag förstås göra gardinskappan för kort. Den räckte alltså inte över hela fönstret. Jag hade visst mätt lite slarvigt.
Tack och lov har jag en hjälpsam mor som erbjöd sig sy en ny gardin. Det var tur att hon tyckte synd om mig, för själv hade jag i min vrede knappast orkat sätta mig vid symaskinen på länge.

Nu är jag allt lite arg.

...Eller jag tror snarare att jag blir galen. Passade idag på att shoppa lite trevliga grejer att ha på mig på fredagens julfest. Glad i hågen gick jag sen hem och öppnade garderoben för att ta fram min relativt nya svarta klänning, som utgör själva huvudattraktionen i min outfit. Jag möttes av en tom klädhängare.

Efter att ha vänt upp-och-ner på lägenheten insåg jag att klänningen måste finnas i nån av mina garderober på annan ort. I Sandsund skulle det visa sig. Raseriutbrottet var ett faktum.

Nu står jag i valet och kvalet om jag åter ska anlita min vän matkahuolto eller om jag ska fundera ut en ny utstyrsel till festen. Eftersom jag ju inte hittade några nya skor så är det enda självskrivna mina svarta klackar från hösten.

...Fast var månne de finns då? Inte här i Vasa åtminstone.
Giv mig styrka.

Sent ska syndaren vakna...

Nu har studieångesten slagit till på allvar. Jag bor ett stenkast från bibban i Vasa och skulle ha all tid i världen att sitta där och plugga om kvällarna. Jag har inte lagt ett strå i kors på gradun de senaste tre-fyra veckorna. Innan dess har aktiviteten inte heller varit nåt att skryta med.
Det har gått alldeles utmärkt att ha ett deltidsjobb och därigenom känna att man åtminstone åstadkommer nånting, sen kan man med gott samvete chilla veckans övriga fyra dar.

Det får bli ändring nu. Fr.o.m. nu ska varje måndag och tisdag spenderas i en läsesal nånstans. Man bör inse när det är dags att ta sig i kragen.