Det är bara att vänja sig, jag kommer att tjata om schlager här på bloggen så gott som hela våren...
Igår var det redan dags för sista deltävligen av Melodifestivalen. Jag tyckte bäst om Neo och Anna Bergendahl; den sistnämna gick ju direkt till finalen i Globen medan Neo får brottas vidare i Andra Chansen.
För övrigt anser jag ändå att det som var allra bäst igår var
pausprogrammet - ett potpurri av gamla Melodifestivalklassiker. Jag hade hoppats att Tommy Körberg skulle dyka upp med "Judy, min vän", men tyvärr. Jag fick så lov att hålla till godo med "Det börjar verka kärlek banne mig" med Claes-Göran Hederström. Det gick bra det också.
Denna afton har jag bara ägnat mig åt tråkigt hushållsgöra, därför behövdes uppiggande musik! Ett märkligt infall fick mig att spela Roxettes Joyride, som för övrigt är den allra första cd-skivan jag fick. Året var 1991, jag var sju år och lycklig.
Jag har inte enbart roat mig hemma i Sandsund, utan även ägnat mig åt mina synnerligen engagerande studier. Här sitter jag i flickrummet och fördjupar mig i bl.a. hypotesen om social gravitation samt det ekologiska felslutet - två rysligt viktiga och totalt obegripliga fenomen som ska ingå i avhandlingen. Genom fönstret har jag utsikt över vår rosa lekstuga, där jag lekte och hade skoj på den tiden då det var länge innan statsvetenskapens teoretiska och metodologiska frågeställningar skulle göra inträde i tillvaron. Ah, those were the days...
