Ytterligare en förlust.

Farmor somnade in 1.1.2010.

Från att ha haft såväl mor- som farföräldrar i livet har jag nu mist både morfar och farmor inom en kort tid.
Saknaden är stor men störst är tacksamheten över jag fått ha familjens äldre med mig så pass länge som jag fått.
Minnena består.

Tak över huvudet.

Äntligen är bostaden fixad. Jag ska flytta till skolhusgatan igen, till en trevlig lägenhet med mysigt blått kök (tänk det, jag som alltid varit en inbiten blå-allergiker). Det enda minuset är att nya lyan ligger lite långt bort, men å andra sidan ska man väl inte klaga över att bo nära sjukhuset. Hehe.

(Borde man kanske söka läkarhjälp om man har lika dålig humor som jag har..?)

Lite om livet och döden.

De senaste dagarnas virrvarr av känslor är ingenting jag har lust att vräka ur mig här på bloggen, men undantag av några små konstateranden jag gjort på sistone:

Jag är oerhört glad över att jag haft just den morfar jag haft. Han förblir en förebild trots att han inte längre är här. De goda minnena finns kvar så länge jag lever.

Jag är också väldigt glad och tacksam för alla de underbara människor jag har runtomkring mig i mitt liv. Ni är fantastiska.